Då är mitt beroende ett problem

Jag har inga problem med att jag snusar.
Jag tror inte att detta faktum kommer att förkorta mitt liv mer än att det kan ses som värt det. Jag tror inte att min omgivning störs alltför mycket av det. Jag ser det som mitt sätt att stimulera mitt belöningssystem i hjärnan, likaväl som andra tar ett glas vin, går på massage eller mediterar. Och jag har ekonomisk situation till att kunna hantera den kostnad det medför.

Nej, men det som stör mig är när situationen uppstår att det inte finns där. Det är då som mitt beroende gör sig påminnt. Det är då det blir jobbigt, påfrestande och en källa till stress. Då blir jag irriterad över det faktum att jag är nikotinberoende.

Som igår. Ett trevligt föräldramöte på dagis med glad personal och positiva föräldrar.
Jag försöker lyssna, fokusera och ta in vad som sägs. Jag försöker lägga fram mina åsikter i frågor där jag har en synpunkt på ett konstruktivt sätt.
Men. Det som gnagde i mitt huvud 75% av tiden var "Hur i helvete kunde jag glömma snuset hemma?" I 90 minuter längtade jag tills personalen skulle tacka för sig och låta oss cykla hem.

Då. De gångerna. Då är mitt beroende ett problem.