Bad taste

Måste, som en fortsättning på föregående inlägg om Virserums marknad, fortsätta med temat dålig smak.

Hur ser en del människor ut egentligen måste jag få fråga?

Och då tänker jag inte på mc gängen som stövlar fram i skinnvästar och trasiga jeans, de har sin stil.
Och jag tänker inte på gammla tanter i gul kjol, röd blus och blå skor. De har också sin stil. De har gjort ett medvetet val.
Och inte ungdomar som befinner sig i "den svarta perioden" av sitt liv, den när allt är svart. Hår, kläder, skor, smycken. Det är en fas. De vet vad de vill.

Jag tänker på alla människor som INTE tänker överhuvud taget.

På den 30 åriga tjej som hade tatuerat in nallepuh i storformat på vaden tex. Hur sexigt är det?
Jag tänker på alla flerbarnsmammor som kommer i foträta skor, smutsiga jeans, rosa fleecejacka och en stor ryggsäck på ryggen. Varning!
Jag tänker på 45 åriga kvinnor med hemmafärgat hår i olika färger som ser mer onaturligt ut än vad Linda Rosings läppar gör.
Jag tänker på män som går ut i träningsoverallsbyxor och träskor. I en folksamling. Det är helt ofattbart.
Jag tänker på en 20-åring som sålde bullar. Mager som en 10-åring, svart spetslinne (som kanske hade varit sexigt om hon haft liiiite byst, men nu icke!), blek med blå ringar under ögonen. Och 4 piercings i läppen. Vem köper bullar av henne undrar jag? Vem får matlust av att se detta?

Virserum

Igår em. efter jobbet åkte vi till Virserums marknad. Det var flera år sen vi var där, och att det blev så var mest en tillfällighet. Det visade sig dock vara en bra spontanidé.

Erik älskade att gå på marknad. Han stod länge, länge vid godisstånden och vid leksaksavdelningarna och tittade. Han fick 20 kronor att ha i sin ficka. Dessa spenderade han på en gräddbulle och en påse blandad frukt.

Jag mindes tillbaka på min barndom när jag såg honom. Hur gigantiskt ett marknadsfält var i mina barnögon. Hur gott såg inte godiset ut? Och hur enormt stora var inte karusellerna?
Ett aber i min barndom var dock att jag inte tålde sötsaker. Jag kräktes efter varje marknad. Efter varje gång jag lyckets övertala mamma att köpa spunnet socker. Jag kräktes efter varje födelsedagstårta. Och efter varje portion chokladpudding.

Jag, för min del, spenderade mina pngar på blommor. Har ingen aning om vad de olika plantorna heter. Men det blir nog fint på Hanes väg.

Ellen fattade nog ingenting. Hon var nöjd så länge hon fick tulta runt i det höga gräset på egen hand.

Mats spenderade inte ett öre. Som vanligt. Han har inte så stort behov av shopping som Erik och jag. Och tur är väl det....

Första veckan

Första veckan på jobbet är till ända.

Jag har kommit på en sak. Jag gillar det jag gör. Jag tycker om mitt yrke. Jag är glad att jag utbildade mig till sjukgymnast. Jag trivs med mitt jobb.

Det är väl en bra början.....

Ålder

Jag har svårt att förstår hemlighetsmakeriet kring kvinnors ålder. Jag menar, alla de som inte vill avslöja sin ålder i ex. skvallerpressen. De kvinnor som ser ut som 45 med är 57.

För min del tycker jag att det borde vara tvärt om. Att man borde vilja att ens ålder publicerades om man nu såg 10 år yngre ut än den faktiska biologiska åldern.

Två exempel på kvinnor vars ålder förvånat mig är Anna Skipper och Laila Bagge.
Jag trodde initialt att de var så kallade "välbevarade" medelålders kvinnor. Kvinnor som är snygga, frächa och ungdomliga, men där man ändå på något sätt kan se igenom ytan och se att de är äldre än vad första anblicken anger.
I båda fallen så har jag sett dem som någonstans 45-50-åringar.
Sen har sanningen kommit fram, att de inte ens passerat de 40.

Då förändras helt plötsligt hela bilden.
För det är en jäkla skillnad på att vara en fräch 50-åring eller att vara en sliten 37-åring. Eller hur?

Jag trivs bättre och bättre. Riktigt bra faktiskt.

Jag trivs bättre och bättre. Riktigt bra faktiskt.

Idag, 3e dagen kände jag för första gången att jag älskar det jag gör. Jag gillar att stretcha Trapezius på en patient. Jag gillar att undersöka en knäskada. Jag tycker om att glida runt i gymmet i mjuka byxor och träningsskor. Jag tycker det är spännande med en nervutstrålning i benet som jag kan provocera fram genom min undersökning.

Men det är annorlunda, skillnad mot Emmaboda, precis som jag fått veta redan innan jag valde att byta arbetsplats. Jag känner på mig att det kommer att bli fler heta diskussioner här. Utan att säga för mycket så tror jag att jag kommer att uppfattas som lite obekväm. Jag kommer nog att ifrågasätta. Och försöka påverka vissa saker i en annan riktning. Jag kommer inte reflexmässigt att säga ja i frågor där jag är av en annan uppfattning.
Det tror jag behövs. Det tror jag kommer att vara bra.

Den som lever får se.....

Tredje dagen

Tredje arbetsdagen till ända. Slutade tidigt idag och var hemma redan halv 4. Då körde Mats ut mig i vedhögen på en gång.
Nyss, efter drygt 2 timmar kastade jag handskarna, tog lilla Ellen under armen och gick in.

Jo, det är sant. Jag har det faktiskt betydligt lugnare på jobbet. Och tystare. Och mindre fysiskt krävande. Och fler vänner att prata skit med.... om man jämför med att stå vid vedklyven!

Skall försöka var nöjd med att vara lagom

Känns bättre idag än vad det gjorde i natt. Hade lite ångest över det faktum att jag kastats in så snabbt i verkligheten igen.

Varje nytt besök tar jag emot med pirr i magen. Varje nytt ansikte är en stor utmaning.
Alla frågor som kräver svar slår emot mig som stålkulor.
Vill kunna. Vill prestera. Vill vinna tillit. Vill visa pondus. Vill var tillräckligt bra.
Eller tillräckligt bra är fel ord, jag vill vara bäst. Så enkelt är det. Och det är just denna delen av mitt jag som jag skall försöka dämpa. Skall försöka var nöjd med att vara lagom. Lagom duktig. Lagom bra. Lagom trevlig.

Varje leende jag får från mina patienter får mig dock att inse att det är värt det. Att det är detta jag skall göra. Att det är detta som är rätt. Att det är detta jag vill. Att det är detta jag ska.

Men.... under stundom kommer tvivlen. Och det lär de fortsätta göra. Tvivlen på om jag verkligen är en sjukgymnast.
Skulle vilja ha ett konditori. Eller jobba som fastighetsskötare. Eller starta en hobbybutik. Eller varför inte ett hem för barn med svåra uppväxtförhållanden......

Det blir nog bra

Första dagen av resten av mitt liv. Idag.

Slut på föräldraledighet för denna gången. Med största sannolikhet för alltid.


Dagen har varit krävande. Har inte haft så många besök, men allt är nytt och det tar på krafterna.

Många frågor som kräver svar. Som var man hittar rena handdukar. Var man tänder lampan i gymmet. Hur man larmar på. Vad en meter theraband kostar....


Jag tror, eller jag insåg idag, att detta kommer inte att bli någon lek. Tidboken är redan väl påfyld. Och förväntningarna på mig är högt satta. Ribban är lagd.

Men det kommer att bli bra. Ge min en månad eller två så jag kommer in i rutinerna och jobbet igen. Då kommer jag att säga att allt är bra.

Idag känner jag mig inte så säker att jag vågar uttala de orden.
Men någonstans inom mig finns det en ung kvinna som motiverar mig. En kvinna som vill ut och jobba igen, komma långt bort från en tillvaro fylld av matlagning, tvätt och barnskrik. Även om det är just den trygga tillvaron jag också kommer att sakna. Just för att den är så trygg.

Men det blir nog bra.

Sista dagen av min drygt årslånga föräldraledighet

Jag känner mig kluven idag. I nuläget är det mest nervositet i magtrakten, vissa gånger känner jag usch o fy och andra gånger känns det bra.
Att ett år kan gå så fort. När en dag ibland kan vara så lång.

Sommaren i år har gått fort.
Jag tror det beror på allt jobb vi haft inplanerat och bristen på ledig tid tillsammans. Nästa sommar ska jag inte renovera - lova att ni ser till detta! Och lova mig, snälla Mats att du har 4 veckors semester som alla andra nästa sommar!

Renoveringen är inne på sutfasen, men långt ifrån färdig. Golv och golvlister, dörr- och fönsterfoder samt byggnation av garderob kvarstår. Och så lite småtrams kvar i badrummet, handdukstork och duschvägg som ska upp.

Så har vi kapitlet veden. Hämtade vedklyven för ett par veckor sen, men har inte ens börjat ännu. Det är svårt eftersom både jag och Mats behövs för att det skall bli effektivitet. Och behövs båda vi finns ju ingen till Erik o Ellen. Att ha dem springande runt vedmaskinen känns alldeles för farligt, även om de är tappra som få och säkert skulle stå ut med att vi var i vedhögen ett par timmar.

För mr. R är galen, det är bara så

Var på familjeutflykt igår. Först auktion i Orrefors, bara skitsaker.

Sen åkte vi till svärmor. Där hittade jag ett gammalt linneskåp som har stor potential med lite ömhet, tvätt och vitfärg.

Efter det hamnade vi i Krokshult hos mina föräldrar. Därifrån fick vi med en vit kökssoffa. Som även den behöver lite kärlek och ömhet men som nog blir fin i nya utbygget.

Hemma 18.30. Bullens pilsnerkorv och pulvermos - räddaren i nöden. Varje småbarnsmammas bästa vän när det är kort om tid.

Barnen somnade klockan 21. Då knackade grannen på dörren och kom med en burk honung.

Ibland önskar jag att jag vore lite mer som våra grannar. Lite mer livsnjutare, lite mindre pedant, lite mer galen. För mr. R är galen, det är bara så. Efter en whisky och nån timmes småprat gick jag och la mig. Men inte Mats och R.
2 timmar senare kom Mats upp. Och luktade rök. Och tändvätska.

Samtalet vid köksbordet hade slutat med att Mats och R hämtat full skyddsmundering och stege. Sen hade de plockat ner ett gigantiskt getingbo vi haft i vindsförrådet över garaget. Mitt i natten. Det hade fyllt en hel IKEA-kasse. Sen hade de tydligen eldat upp det i trädgården.
Jävla vildhjärnor.
Men roligt hade de nog.
Och idag är jag mycket tacksam.
Nu kommer jag åt grejerna där uppe igen.