Har precis kommit hem från min systerdotters dop, lilla Vilma Annie Viktoria.
Man skulle kunna sammanfatta vår insats med: Vi kom, vi sågs och vi segrade.
Något sena packar vi in oss i bilen. Erik är skitsur eftersom jag tog ifrån honom Mats tandborste med vilken han var i full gång att rengöra toalettlocket. Jag är irriterad över att jag aldrig hinner föna håret då vi ska iväg. Mats sitter i skogshuggarbrallor - han ska bara slänga av lite äpplen till älgarna innan vi åker till kyrkan. Han byter om till kostym sen. Suck!
Då händer det som inte får ske. Bil-aset startar inte. Först fram med startkablar. Mats är arg. Startkablarna ger inte önskvärd effekt. Mats är ännu argare. Vi hämtar bogserlina. Mats fortfarande arg. Nu har han dessutom börjat skrika, något om att det är sista gången han köper en jävla Saab. Eriks ögon är stora och uppspärrade, jag antar att han sitter och snappar upp alla fula ord som kommer ur pappas mun och lägger dessa till sitt eget ordförråd. Dom är inte dumma de små liven.
Kl. 11.50 är vi dock på väg.
Kl.12.01 ringer mamma på min mobiltelefon och undrar var vi är. -Prästen väntar på er..
Kl. 12.04 springer vi uppför kyrktrappan. Prästen ler mot oss. Min syster ler hon också, om än något stelare.
Kl. 12.40 är showen över. Jag pustar ut och får den där känslan man har efter att man presterat något riktigt bra, tex. ett vasalopp eller så. Vi klarade denna prövning också. Med bravur. Det började lite knackigt, men väl på plats i kyrkan så sitter vår lilla fina familj i kyrkbänken och ler stolt. Mats har fått på sig sin kostym. Ellen är lugn, mätt och har slutat kräkas. Erik sitter som ett litet ljus och fängslas av prästens ord och av musiken. Vi segrade till slut i alla fall!
Avslutar med ett STORT tack till Vilma, hennes föräldrar, morföräldrar och farföräldrar för denna trevliga eftermiddag!