Ett allvarsamt inlägg

Onsdagkväll och jag är nära att brista. Inte i fysisk mening, men subjektivt känns det så.

Kommer inte att palla vårt nuvarande familjeschema någon längre tid.

Jag har försökt tala om hur jag känner, men ibland så känns det som om jag talar för en vägg.
En vägg som lyssnar. Som tar in information. Som nickar i samförstånd. Men som inte förstår. En vägg som inte förstår att det jag säger är allvar.

Jag kanske har fel.
Kanske han förstår? Kanske vill han inte förstå? Kanske vill han inte inse allvaret?

Om jag bara kunde få lite information och framförhållning skulle det kanske ha känts bättre.
Det är inget jag vet, men jag misstänker att det skulle varit så.
Om jag vetat att 3 veckor skulle bli 3 veckor. Nu är de 3 veckorna uppe i 5. Och som minst kommer de att bli 10. Det förstod jag ikväll.

Och det känns faan ta mig inte roligt!