Nu är vi där

Någon som minns att jag, redan första dagarna på jobbet, fick en känsla av att detta kommer att bli bra men det kommer inte att bli smärtfritt? Att jag hade en föraning om att jag skulle kunna bli lite obekväm i vissa sammanhang.

Nu är vi där. Jag har fått det bekräftat. Jag uppfattas som förbannat obekväm från vissa håll. Och som motsatsen från andra håll.
Jag känner dock att jag har det stöd jag behöver, även om inte alla vill säga det högt.
Jag vet att hos vissa ses jag som en tillgång. En resurs. En möjlighet till förändring.

Jag är glad att jag är så stabil som jag är i mig själv. Jag är jag och jag vet att jag har samma rätt som alla andra att ha en åsikt. Jag tänker inte vara omöjlig och motvalls, men jag tänker definitivt inte kuva mig i frågor där jag har rätt till att stå fast vid min sanna tro och övertygelse.

Arbetsplatsträffen idag blev intensiv. Minst sagt. Och högljudd.
Jag känner inte att jag gick därifrån som en segrare, men jag vet att jag har stöd därifrån där jag behöver.

Just nu är jag mest trött.
Har hämtat barnen med cykelkärran, fått in mat i ugnen och tagit en öl.
Nu ska jag försöka lämna jobbet för resten av kvällen.