Om en vän...

Sprang på en relativt nyseparerad gammal vän idag.

Jag vet att det är en hemsk fråga om man inte vill ha den, men jag var ändå tvungen att ställa den: -Hur är det med dig?

Vännen: -Bättre. Jag gråter inte längre.

Det räckte för min del. Det var så mycket jag klarade att höra utan att tårarna skulle börja tränga på innanför mina ögonlock.

Vännen fortsätter: -Och jag har det bra på jobbet. Och har träffat en ny vän. Men söndagskvällarna är fortfarande värst.

Jag vet att jag också skulle klara av det.
Vi människor har någon sorts inre styrka som vi kan koppla på i utsatta situationer.
En styrka som gör att vi ibland klarar det som ter sig vara omöjligt.

Men det känns ofattbart hur jag ens skulle orka stå på benen om jag blev lämnad.
Hur skulle jag klara 7 kvällar i rad utan barnen? Hur skulle jag kunna stå ut med en ensam tallrik på matbordet? Hur skulle jag kunna somna utan någon annans andetag bredvid mig? Hur skulle jag få timmarna att gå en regnig söndag?

Jag hoppas jag slipper få veta....