Mitt senaste barn blev en flicka. En liten tjej. En tös. En prinsessa. Mitt första var en liten prins.
Jag är så lyckligt lottad att jag har en av varje.
Men ni, vad är det egentligen som gör våra barn så färgade av huruvida de fötts till pojkar eller flickor, trots att vi som föräldrar försöker vara så neutrala som det bara går?
Min pojk Erik är knappt 2 år. Hans första ord efter mamma, pappa och titta var traktor. Det bästa som finns är att sitta på åkgräsklipparen och ratta. De enda böcker som intresserar honom är "Boken om lastbilar och andra stora maskiner" och "Traktorboken". Bästa tidningen är Granngårdens reklambroschyr där det finns motorsågar och lite annat smått och gott. Den stora idolen framför alla andra är morfar Roy Gruvhagen. Han har både traktor, grävmaskin, Jeep och motorcykel.
Troligtvis är det vi vuxna i hans närhet som, utan att vi reflekterat över det, har styrt in honom på denna banan. Troligen kommer Ellen inte att få samma stora intresse för motordrivna fordon och farliga aktiviteter. Jag känner redan nu hur mycket jag längtar efter att hon ska bli äldre så att vi kan åka till stan och prova skor tillsammans. Jag längtar tills jag kan göra slingor i hennes hår. Jag längtar efter den dagen då hon vill göra mig sällskap i pysselrummet.
Men jag skiter ärligt talat i huruvida jag tänker rätt eller fel här. Jag har ett enda övergripande mål med min uppfostran av mina barn. Jag skall göra allt vad som står i min makt för att ge dem en stark självkänsla. Jag skall ge dem en tro på sin egen person. Jag skall lära dem att de är vackrast i världen, precis lika vackra som alla andra människor på vår jord är. Jag vill att de skall gå ut i världen och känna: -Ja, här är jag. Och jag duger precis så som jag är!