Det är något visst med vår familj när det gäller bilutflykter. Vi kan nämligen inte åka någonstans i vår familj utan att ha med släpet.
Var vi än är så är släpet med.
Ska vi på släktmiddag är släpet med så att vi kan få hem nån gammal byrå vi kollat in.
Ska vi till 4 h-gården med ungarna är släpen med så att vi kan stanna till på Bauhaus på vägen hem.
Ska vi hem till våra föräldrar så är släpen med så att vi kan svänga förbi industriservice på vägen.
Ska vi till tandläkaren är släpet med eftersom vi ska passa på att slänga byggmateriel på återvinningscentralen.
Detta är ett stort irritationsmoment. För ett släp är inte bara ett släp.
I stadstrafik är det dessutom ett stort hinder.
Spontanshopping är inte att tänka på, "vi kan ju inte ställa släpet fullastat på parkeringen".
Och restaurangbesök, Nej, funkar inte. På sin höjd en Mc Drive.
Och stanna vid en insjö för ett spontandopp? "Nej, nej barn. Ni får bada i poolen hemma. Pappa har ju med släpet"
I torsdags när vi skulle till stugan förbjöd jag att släpet skulle med. Totalvägrade. Mats klarade två dygn utan.
På vägen hem idag var det en obeskrivbar frihetskänsla. Vi kunde gå in på Ikea hela familjen tillsammans. Vi kunde bli lite wild and crazy och spontanshoppa på Hemtex. Vi kunde köra i dryga 100 utan att vara fartsyndare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha...vi har inte ens dragkrok. Något vi saknar när vi vill spontanköra släp :)
Skicka en kommentar