3 dygn

Efter 3 dygn ensam hemma med mina kära småttingar börjar jag se antydan till att min hjärna är på väg att koka över.

Jag älskar dem inte mindre, snarare mer. Jag tycker inte att de är jobbigare, snarare mer lätthanterliga. Jag höjer inte rösten åt dem mer ofta än normalt, snarare är det tvärt om.

Men....

Just avsaknaden av 15 minuters tystnad eller åtminstone 15 minuters lugn och ro är slående. Att få krypa upp i soffan och se nyheterna på egen hand. Att kunna ta en dusch utan att behöva få halva badrumsskåpets innehåll inkastat innanför draperiet. Att kunna äta mat utan att resa sig 27 gånger för att någon har tappat skeden.

Det vore lyx!

Snart kommer han. Min man. Han som inte är min man. Men som jag kallar för min man.

Han kommer att vara välkommen!